Jag kommer hädanefter att blogga vidare på standardbloggen. Så kika dit istället *Mitt liv som mej*Mamma och Gravid*

Aaah som jag hade längtat tills denna dag. Äntligen skulle vi få se lill* Pytte igen. H*n var så fin och låg å snuttade på sina fingrar, precis som storasyster. Dock så kunde sköterskan inte se allt riktigt som hon ville. Urinblåsan var för liten, antagligen ny-kissad sa hon och huvudet var avlångt vilket nog berodde på att h*n låg lite trångt mellan livmodern och moderkakan. Detta gjorde att måttet hon fick var för litet (17+1) vilket absolut inte kan stämma. :-O Sen har vi det här med hjärtat, där kunde hon inte riktigt få till någon bra bild på fyrkammaren.

Så nu har vi fått en ny tid på torsdag. Känns kul att få se lill* Pytte igen, men samtidigt så känner jag att jag inte vågar hoppas på för mycket. Är så himla orolig.
Fast nu har jag googlat lite och hittat olika bloggar där dom inte heller kunde se fyrkammaren ordentligt så dom fick komma tillbaka igen och då såg allt mycket bättre ut, när bebisen hade ändrat läge. Hoppas så att allt ser bra ut på torsdag så man kan go public liksom. =)

Fick i alla fall med mej två fina bilder, en där pluttisen har handen ovanför ansiktet och en där fingrarna är i munnen.

Jag läser här och där att livmodern växer upp ur bäckenet och att detta gör så man inte behöver kissa lika ofta... DETTA har inte jag märkt av. Kissar hela tiden tycker jag. Däremot märker jag att livmodern växer sej uppåt då jag känner den hur tydligt som helst ca 7-8cm under naveln. =) Detta är helt underbart.

För 10 dagar sedan, den 6:e maj kände jag en tydlig puff nere i maggen. Har känt samma sak en gång efter det plus att jag känner svagt fladdrande ibland. Trots detta har det börjat smyga sej på oroskänslor igen. Jag fattar inte. Jag har sett lilla pytte 3 gånger och lyssnat på hjärtat en gång för ca 2 veckor sedan. Jag borde vara hur lugn som helst. Såhär oroade jag mej inte när jag väntade dottern.

Ska nog ringa bm imorgon och fråga om jag kan få komma och lyssna snabbt, så jag kan bli lite lugn igen. Sen får jag bannemej ta och skärpa mej.

Idag märkte jag för första gången att mina jeans nog börjar bli lite i minsta laget kring magen. Kanske dags att vika ihop och stoppa in dom lååångt bak i klädkammaren för att plocka fram dom igen om sisådär 1år, om jag har tur =)

Nu ska man tydligen börja må lite bättre och börja bli lite piggare. Hmm, bättre mår jag ju. Mår inte alls så illa som jag gjorde de första veckorna, men trött som bara den är jag fortfarande. Magen växer på och jag känner nu livmodern när jag sitter eller ligger ner ett par fingerbredder ovanför blygdbenet. Så mysigt, det är nu man fattar lite bättre att något verkligen växer där inne.

Det som är konstigt är att det känns lika overkligt den här gången som den första, att det faktiskt ska komma en bebis, en riktigt bebis utav den här graviditeten. Lite svårt att ta in.

I onsdags fick jag komma till bm för att lyssna på hjärtljuden. Jag kände lite att det var det sista som behövdes för att lugna mej. Det lät fantastiskt fint och så hörde jag en hög dunk mitt i allt, det sa barnmorskan att det nog var en spark =) Lovely!!!

Så nu njuter jag mest och ligger och klappar mej på maggen om kvällarna. Den är ju mest flötig och så, men en bit nedanför naveln känner jag livmodern. Nu vet jag att det är på riktigt och njuter mest av att vara gravid.

Igår när jag satt och läste efter att ha ätit lunch på jobbet så kände jag en jättetydlig puff, som inte kan ha varit något annat än bebisen. Det kändes precis som första sparken i första graviditeten. Efteråt så kändes det som att den vred på sej lite. Det är lycka det.

Jaa, nu är den mest kritiska tiden över. Risken för missfall minskar tydligen rejält efter den 12:e veckan. Jo, jag hoppas verkligen det. Jag hade inte pallat att gå igenom en sån sak en gång till. Imorgon ska jag till barnmorskan för att lyssna på hjärtat. Pirrigt! Det känns som alldeles för lång tid att vänta ända till ul i slutet av juni.
Så förhoppningsvis tickar det på fint som bara den. =)


Här är magen i v13

För övrigt så mår jag hyffsat bra, mår illa lite ibland bara. Är rätt trött fortfarande, men hoppas att allt detta går över snart. Känner av sträckningar och spänningar nere i maggen, vilket såklart inte är speciellt konstigt.
Kan till och med känna livmodern numera. Speciellt på morgonen när jag vaknar, mysigt.

Idag kom äntligen dagen jag väntat på (med fasa). Det var dags för vul. Hela dagen har jag gått och varit så himla nervös och orolig för att Pytte inte skulle må bra. Så när vi kom dit tyckte läkaren att vi skulle köra igång direkt.
Hon undersökte mej först och sedan var det dags för ultraljudet. Jag vågade inte titta först, utan frågade istället om den levde. Och jadå det gjorde den =D Lyckan var/är oändlig!!! All nervositet var som bortblåst och kvar fanns bara en enorm lättnadskänsla. Fantastigt, det är vår tur den här gången.


Vul-bild v11

Idag tror jag faktiskt att jag har mått lite bättre än vad jag gjort de senaste dagarna. Undrar vad det kan bero på? Kanske är illamåendet på väg bort nu *hoppas hoppas* Jag vill verkligen inte må illa mer nu.
Nu är vi inne i 10:e veckan och då är bebis i magen ca 3cm lång. Lill* plutten, så stor så stor..Hehe!! Embryoperioden är över och det är numer ett foster jag bär på. På fredag ska vi till barnmorskan på inskrivning och ta lite prover och sådär. Det är väl det jag ser fram emot mest den här veckan i alla fall.

Heeej!!

Den här bilden visar 4 små bebbar på 3d-ultraljud i v10.

Hur får man det egentligen att gå ihop? Inte vet jag men tydligen så funkar det i alla fall.
Jag är lycklig, det är jag. Jag väntar ju barn, är gravid, bulle i ugnen, ja allt vad det nu kan tänkas kallas.
Men samtidigt så gnager oron i mej, om att det inte ska funka. Om en vecka så befinner jag mej på samma tidpunkt som jag var när mini dog i vintras. Usch, hemska tanke. Jag vill bara inte att de ska sluta på samma sätt som sist. JAG VILL INTE!!! Jag räknar med att ha en söt liten kula på magen i sommar ;) Åh vad jag längtar...och jag längtar efter att få känna Pyttes små svaka puffar från insidan av min mage :D

Visst är det lite crazy ändå? Att en livs levande människa ska ligga och sprattla i min mage? Det är ju helt sjukt...helt sjukt fantastiskt. Och att denna lilla varelse en dag ska komma ut till oss här på utsidan och leva precis som om ingenting hade hänt. Verkligen otroligt. Vill att veckorna ska gå lite snabbare. 

Nu är vi i v.9 och då står det så här...

Bebisen

Bebisen fortsätter att utvecklas i rasande hastighet. Hudveck som ska bilda ögonlock och små örongroddar anläggs. Fostrets ögon sitter fortfarande brett isär men kommer att flytta sig till framsidan av ansiktet så småningom. Nästippen är redan bildad. Med ultraljud kan man se att hjärtklaffarna är utvecklade och luftrör från strupe till lungor är på plats i den nu allt längre överkroppen som samtidigt rätas ut.

 

För bara ett par veckor sedan var din bebis armar bara små stumpar, men nu har den redan armbågar samtidigt som armar och ben växer allt längre. Antydan till fingar och tår kan också urskiljas.

 

Du

Ett av symptomen som du kanske känner vid den här tiden är kramper och smärta i nedre delen av buken eller sidan. Detta beror sannolikt på att din livmoder växer. Var dock inte orolig om du inte känner av detta, eftersom det varierar från kvinna till kvinna. Om värkarna och kramperna åtföljs av blödningar bör du söka läkarvård omedelbart.

 

Många gravida kvinnor upplever också smärta som börjar i sätesmuskulaturen och strålar ned i benen. Detta kan vara mycket smärtsamt och beror på att några nerver kommer i kläm och den bästa åtgärden är att försöka ligga ned på andra sidan för att lätta på trycket på nerverna.

 

Fostret skyddas av en vätskefylld bubbla som utgörs av fosterhinnan och fostervatten. Innuti denna simmar bebisen tryggt och bekvämt. På bilden kan man se de växande fingrarna medan tårna dröjer några dagar ytterligare.

 

Navelsträngen innehåller 3 blodkärl som är ditt intimaste band med bebisen och sköter dess försörjning av syre och näring, samt tar hand om dess avfall. Vid forlossningen är navelsträngen oftast mellan 70 och 140 cm lång.

Usch, det tär verkligen på en att vara trött hela tiden. Jag slänger ur mej såna enorma gäspar så det känns som att munnen ska vrängas på mej. Vissa stunder känns det som att jag bara vill lägga mej ner och dö en stund. Ibland måste jag gå ifrån i 5-10 minuter för att ta en tupplur. Jag fattar inte hur man kan vara så trött.

Sen så har vi illamåendet, det kommer ju också som bonus i vissa graviditeter. I min första graviditet mådde jag bara lite lite illa, i andra graviditeten var det värre. Jag var tvungen att vara hemma en hel vecka från jobbet för att ta igen mej och sova bort det. Den här gången känner jag väl ungefär som jag gjorde förra gången fast lyckas ändå rätt bra att hålla illamåendet i schack. Jag äter då och då och har inte behövt använda mina armband ännu. Jag försöker att härda ut så länge jag kan. Sist var illamåendet som värst i v.9 och den entrar vi på tisdag. Jag fasar lite för det faktiskt. Jag försöker att ha en positiv inställning till det hela och hoppas därför att jag inte ska behöva må så illa. Oftast kommer det när jag är hungrig och hungern smyger sej inte direkt på utan den kommer som ett skott. Sen blir jag även illamående när jag äter oftast. Jobbigt läge alltså.

Idag ska vi på kalas. Då lär det bjudas på en del godsaker, usch. Jag kan ju inte låte bli, så sitter jag där sen och mår illa som en gris. Äh, det är smälla man får ta.
Jag längtar tills jag får en lite större kula på magen så det syns att jag är på tjocken och när jag kan känna Pytte sparka och framför allt när mannen kan känna pytta sparka. Det är så mycket man längtar till.

Förresten så har jag börjat fundera på ifall man kanske skulle göra ett KUB-test. Jag vet inte riktigt för och nackdelar med att göra eller inte göra det. Någon som har erfarenhet kanske?
Vad skulle man i så fall göra med ett eventuellt negativt besked? Att få veta att barnet inte är friskt eller har kromosomavvikelser. Skulle man då gå och oroa sej hela graviditeten över hur framtiden skulle bli. Hum, jag får nog ta och diskutera det där med barnmorskan nästa gång.

Magen v.7 nångång

Igår på kvällen fick jag enorma smärtor i magen och jag låg och vände och vred på mej. Till slut när jag gick på toaletten så upptäckte jag blod. NEEEEJJJJJ!!!!!!!!!!!! Det får inte vara sant. Jag klarar inte av att få ett missfall nu också :(
Ringde sjukvårdsupplysningen och dom gav mej ett nummer som jag kunde ringa idag på morgonen.
Sagt och gjort. Jag fick en tid 10.05 imorse och min syster var otroligt snäll och följde med. Usch, vad nervös jag var. Tänk om pytte inte fanns kvar, eller att h*n fanns där men utan hjärtrytm...Usch!!!

Jag fick träffa en jättebra läkare som förklarade och visade noggrant vad allt på skärmen var förnått.
Och där i kanten av fostersäcken var vår lilla Pytte, tydligen inte så liten som igår utan läkaren mätte till 9,5mm och med ett hjärta som pickade på fint. *Kärlek*

Oj vilken lycka och vilken lättnad. Nu kan man pusta ut ett tag till i alla fall. =D


Låt mej få presentera Pytte, vul v. 8 (7+0)

Så idag kom dagen som vi väntat på. Läkarbesök med vul. Läkaren var jättetrevlig och hon tyckte vi skulle köra igång på direkten då vi var nervösa...eller jag var mest nervös, mannen var lugn som oftast.
Usch, jag visste inte vad jag skulle ta mej till och kunde knappt bärga mej där jag låg i stolen med benen i vädret. Men så där, en liten blinkande fläck mitt på skärmen. Ååååååh lilla pytte!!! Helt fantastiskt, ett pickande litet hjärta. Läkaren frågade om mina egna beräkningar och jag sa 6+6, då sa hon först att det stämde ganska så bra. Sen fick jag för mej att jag kanske är en vecka bakåt i tiden alltså mer 6+0 eller 6+1. Pytte kunde i alla fall glänsa med sina 4,8mm på skärmen en liten stund och ingen var lyckligare än jag.

Tyvärr fick jag inte med mej någon bild. Ångrar att jag inte frågade. Men det får bli nästa gång.

I höstas, oktober för att vara ganska så exakt så blev jag med barn. Lyckan var obeskrivlig, men samtidigt kändes det som att det kanske inte riktigt skulle gå som jag ville. Veckorna gick och jag började närma med den tiden under en graviditet där den största missfallsrisken är över. I 10:e veckan hade vi fått tid för ultraljud (vul). Som jag längtade. Dagen kom och vi gick in till läkaren. Jag berättade att jag var orolig och kände att den lill* kanske inte levde och så. Hon sa att Neeeej då, oftast är det ingen fara, men det är så vanligt att man oroar sej. I alla fall. Jag hoppade upp i stolen, hon undersökte mej och sa att livmodern hade i alla fall växt så där fanns ju helt klart något. Sen var det dags för ultraljudet.

Jag vågade först inte titta på skärmen, men slängde en snabb blick och jag visste med en gång. Jag såg Mini, men jag såg inga hjärtslag :( Jag grät redan innan, men nu vart jag ganska så skärpt. Jag tittade bort igen och hoppades så innerligt att det jag såg var fel. Läkaren var tyst och frågade sedan om jag hade några symtom. Det hade jag ju, ömma bröst och så mådde jag illa som en gris.
Hon sa sedan att hon inte kunde se något hjärta. Just då vet jag faktiskt inte vad jag kände eller tänkte heller för den delen. Det blev bara tomt...helt tomt. Hon ville titta lite till och bad även en annan tjej att komma in för att kolla hon också. Ingen av oss kunde se några hjärtslag. Mini var alldeles stilla.

Jag tog på mej mina kläder och gick å satte mej brevid sambon som hade suttit ensam på andra sidan av skynket. Jag tror inte ens att jag tittade honom i ögonen, utan slängde bara en snabb blick åt hans håll. Sen började läkaren prata, om vad vet jag inte. Då brast det för mej. Det blev bara svart. Jag ville sjunka genom jorden. Jag ville gå hem och lägga mej och somna för att vakna upp och göra om hela den där hemska dagen. Börja om från början med ett annat slut, men det gick ju inte.

Vi åkte upp till östra med en gång, där vi fick göra ett nytt vul för at verkligen konstatera att det var ett MA och det var det ju. Vi fick två val, antingen skulle jag få åka hem och ta tabletter och vänta på att det skulle komma ut som ett missfall. Men nej jag valde det andra alternativet, skrapning. Så 4 dagar senare låg jag på sjukhuset, inlagd för att ta bort det barn som aldrig fick bli.

För det är precis vad det var för mej, ingen liten klump. Det var mitt barn och för den som inte kan förstå det så bryr jag mej faktiskt inte.