~I väntan på pytte~

I höstas, oktober för att vara ganska så exakt så blev jag med barn. Lyckan var obeskrivlig, men samtidigt kändes det som att det kanske inte riktigt skulle gå som jag ville. Veckorna gick och jag började närma med den tiden under en graviditet där den största missfallsrisken är över. I 10:e veckan hade vi fått tid för ultraljud (vul). Som jag längtade. Dagen kom och vi gick in till läkaren. Jag berättade att jag var orolig och kände att den lill* kanske inte levde och så. Hon sa att Neeeej då, oftast är det ingen fara, men det är så vanligt att man oroar sej. I alla fall. Jag hoppade upp i stolen, hon undersökte mej och sa att livmodern hade i alla fall växt så där fanns ju helt klart något. Sen var det dags för ultraljudet.

Jag vågade först inte titta på skärmen, men slängde en snabb blick och jag visste med en gång. Jag såg Mini, men jag såg inga hjärtslag :( Jag grät redan innan, men nu vart jag ganska så skärpt. Jag tittade bort igen och hoppades så innerligt att det jag såg var fel. Läkaren var tyst och frågade sedan om jag hade några symtom. Det hade jag ju, ömma bröst och så mådde jag illa som en gris.
Hon sa sedan att hon inte kunde se något hjärta. Just då vet jag faktiskt inte vad jag kände eller tänkte heller för den delen. Det blev bara tomt...helt tomt. Hon ville titta lite till och bad även en annan tjej att komma in för att kolla hon också. Ingen av oss kunde se några hjärtslag. Mini var alldeles stilla.

Jag tog på mej mina kläder och gick å satte mej brevid sambon som hade suttit ensam på andra sidan av skynket. Jag tror inte ens att jag tittade honom i ögonen, utan slängde bara en snabb blick åt hans håll. Sen började läkaren prata, om vad vet jag inte. Då brast det för mej. Det blev bara svart. Jag ville sjunka genom jorden. Jag ville gå hem och lägga mej och somna för att vakna upp och göra om hela den där hemska dagen. Börja om från början med ett annat slut, men det gick ju inte.

Vi åkte upp till östra med en gång, där vi fick göra ett nytt vul för at verkligen konstatera att det var ett MA och det var det ju. Vi fick två val, antingen skulle jag få åka hem och ta tabletter och vänta på att det skulle komma ut som ett missfall. Men nej jag valde det andra alternativet, skrapning. Så 4 dagar senare låg jag på sjukhuset, inlagd för att ta bort det barn som aldrig fick bli.

För det är precis vad det var för mej, ingen liten klump. Det var mitt barn och för den som inte kan förstå det så bryr jag mej faktiskt inte.