Igår på kvällen fick jag enorma smärtor i magen och jag låg och vände och vred på mej. Till slut när jag gick på toaletten så upptäckte jag blod. NEEEEJJJJJ!!!!!!!!!!!! Det får inte vara sant. Jag klarar inte av att få ett missfall nu också :(
Ringde sjukvårdsupplysningen och dom gav mej ett nummer som jag kunde ringa idag på morgonen.
Sagt och gjort. Jag fick en tid 10.05 imorse och min syster var otroligt snäll och följde med. Usch, vad nervös jag var. Tänk om pytte inte fanns kvar, eller att h*n fanns där men utan hjärtrytm...Usch!!!

Jag fick träffa en jättebra läkare som förklarade och visade noggrant vad allt på skärmen var förnått.
Och där i kanten av fostersäcken var vår lilla Pytte, tydligen inte så liten som igår utan läkaren mätte till 9,5mm och med ett hjärta som pickade på fint. *Kärlek*

Oj vilken lycka och vilken lättnad. Nu kan man pusta ut ett tag till i alla fall. =D


Låt mej få presentera Pytte, vul v. 8 (7+0)

Så idag kom dagen som vi väntat på. Läkarbesök med vul. Läkaren var jättetrevlig och hon tyckte vi skulle köra igång på direkten då vi var nervösa...eller jag var mest nervös, mannen var lugn som oftast.
Usch, jag visste inte vad jag skulle ta mej till och kunde knappt bärga mej där jag låg i stolen med benen i vädret. Men så där, en liten blinkande fläck mitt på skärmen. Ååååååh lilla pytte!!! Helt fantastiskt, ett pickande litet hjärta. Läkaren frågade om mina egna beräkningar och jag sa 6+6, då sa hon först att det stämde ganska så bra. Sen fick jag för mej att jag kanske är en vecka bakåt i tiden alltså mer 6+0 eller 6+1. Pytte kunde i alla fall glänsa med sina 4,8mm på skärmen en liten stund och ingen var lyckligare än jag.

Tyvärr fick jag inte med mej någon bild. Ångrar att jag inte frågade. Men det får bli nästa gång.

I höstas, oktober för att vara ganska så exakt så blev jag med barn. Lyckan var obeskrivlig, men samtidigt kändes det som att det kanske inte riktigt skulle gå som jag ville. Veckorna gick och jag började närma med den tiden under en graviditet där den största missfallsrisken är över. I 10:e veckan hade vi fått tid för ultraljud (vul). Som jag längtade. Dagen kom och vi gick in till läkaren. Jag berättade att jag var orolig och kände att den lill* kanske inte levde och så. Hon sa att Neeeej då, oftast är det ingen fara, men det är så vanligt att man oroar sej. I alla fall. Jag hoppade upp i stolen, hon undersökte mej och sa att livmodern hade i alla fall växt så där fanns ju helt klart något. Sen var det dags för ultraljudet.

Jag vågade först inte titta på skärmen, men slängde en snabb blick och jag visste med en gång. Jag såg Mini, men jag såg inga hjärtslag :( Jag grät redan innan, men nu vart jag ganska så skärpt. Jag tittade bort igen och hoppades så innerligt att det jag såg var fel. Läkaren var tyst och frågade sedan om jag hade några symtom. Det hade jag ju, ömma bröst och så mådde jag illa som en gris.
Hon sa sedan att hon inte kunde se något hjärta. Just då vet jag faktiskt inte vad jag kände eller tänkte heller för den delen. Det blev bara tomt...helt tomt. Hon ville titta lite till och bad även en annan tjej att komma in för att kolla hon också. Ingen av oss kunde se några hjärtslag. Mini var alldeles stilla.

Jag tog på mej mina kläder och gick å satte mej brevid sambon som hade suttit ensam på andra sidan av skynket. Jag tror inte ens att jag tittade honom i ögonen, utan slängde bara en snabb blick åt hans håll. Sen började läkaren prata, om vad vet jag inte. Då brast det för mej. Det blev bara svart. Jag ville sjunka genom jorden. Jag ville gå hem och lägga mej och somna för att vakna upp och göra om hela den där hemska dagen. Börja om från början med ett annat slut, men det gick ju inte.

Vi åkte upp till östra med en gång, där vi fick göra ett nytt vul för at verkligen konstatera att det var ett MA och det var det ju. Vi fick två val, antingen skulle jag få åka hem och ta tabletter och vänta på att det skulle komma ut som ett missfall. Men nej jag valde det andra alternativet, skrapning. Så 4 dagar senare låg jag på sjukhuset, inlagd för att ta bort det barn som aldrig fick bli.

För det är precis vad det var för mej, ingen liten klump. Det var mitt barn och för den som inte kan förstå det så bryr jag mej faktiskt inte.