~I väntan på pytte~

Idag kom äntligen dagen jag väntat på (med fasa). Det var dags för vul. Hela dagen har jag gått och varit så himla nervös och orolig för att Pytte inte skulle må bra. Så när vi kom dit tyckte läkaren att vi skulle köra igång direkt.
Hon undersökte mej först och sedan var det dags för ultraljudet. Jag vågade inte titta först, utan frågade istället om den levde. Och jadå det gjorde den =D Lyckan var/är oändlig!!! All nervositet var som bortblåst och kvar fanns bara en enorm lättnadskänsla. Fantastigt, det är vår tur den här gången.


Vul-bild v11

Idag tror jag faktiskt att jag har mått lite bättre än vad jag gjort de senaste dagarna. Undrar vad det kan bero på? Kanske är illamåendet på väg bort nu *hoppas hoppas* Jag vill verkligen inte må illa mer nu.
Nu är vi inne i 10:e veckan och då är bebis i magen ca 3cm lång. Lill* plutten, så stor så stor..Hehe!! Embryoperioden är över och det är numer ett foster jag bär på. På fredag ska vi till barnmorskan på inskrivning och ta lite prover och sådär. Det är väl det jag ser fram emot mest den här veckan i alla fall.

Heeej!!

Den här bilden visar 4 små bebbar på 3d-ultraljud i v10.

Hur får man det egentligen att gå ihop? Inte vet jag men tydligen så funkar det i alla fall.
Jag är lycklig, det är jag. Jag väntar ju barn, är gravid, bulle i ugnen, ja allt vad det nu kan tänkas kallas.
Men samtidigt så gnager oron i mej, om att det inte ska funka. Om en vecka så befinner jag mej på samma tidpunkt som jag var när mini dog i vintras. Usch, hemska tanke. Jag vill bara inte att de ska sluta på samma sätt som sist. JAG VILL INTE!!! Jag räknar med att ha en söt liten kula på magen i sommar ;) Åh vad jag längtar...och jag längtar efter att få känna Pyttes små svaka puffar från insidan av min mage :D

Visst är det lite crazy ändå? Att en livs levande människa ska ligga och sprattla i min mage? Det är ju helt sjukt...helt sjukt fantastiskt. Och att denna lilla varelse en dag ska komma ut till oss här på utsidan och leva precis som om ingenting hade hänt. Verkligen otroligt. Vill att veckorna ska gå lite snabbare. 

Nu är vi i v.9 och då står det så här...

Bebisen

Bebisen fortsätter att utvecklas i rasande hastighet. Hudveck som ska bilda ögonlock och små örongroddar anläggs. Fostrets ögon sitter fortfarande brett isär men kommer att flytta sig till framsidan av ansiktet så småningom. Nästippen är redan bildad. Med ultraljud kan man se att hjärtklaffarna är utvecklade och luftrör från strupe till lungor är på plats i den nu allt längre överkroppen som samtidigt rätas ut.

 

För bara ett par veckor sedan var din bebis armar bara små stumpar, men nu har den redan armbågar samtidigt som armar och ben växer allt längre. Antydan till fingar och tår kan också urskiljas.

 

Du

Ett av symptomen som du kanske känner vid den här tiden är kramper och smärta i nedre delen av buken eller sidan. Detta beror sannolikt på att din livmoder växer. Var dock inte orolig om du inte känner av detta, eftersom det varierar från kvinna till kvinna. Om värkarna och kramperna åtföljs av blödningar bör du söka läkarvård omedelbart.

 

Många gravida kvinnor upplever också smärta som börjar i sätesmuskulaturen och strålar ned i benen. Detta kan vara mycket smärtsamt och beror på att några nerver kommer i kläm och den bästa åtgärden är att försöka ligga ned på andra sidan för att lätta på trycket på nerverna.

 

Fostret skyddas av en vätskefylld bubbla som utgörs av fosterhinnan och fostervatten. Innuti denna simmar bebisen tryggt och bekvämt. På bilden kan man se de växande fingrarna medan tårna dröjer några dagar ytterligare.

 

Navelsträngen innehåller 3 blodkärl som är ditt intimaste band med bebisen och sköter dess försörjning av syre och näring, samt tar hand om dess avfall. Vid forlossningen är navelsträngen oftast mellan 70 och 140 cm lång.

Usch, det tär verkligen på en att vara trött hela tiden. Jag slänger ur mej såna enorma gäspar så det känns som att munnen ska vrängas på mej. Vissa stunder känns det som att jag bara vill lägga mej ner och dö en stund. Ibland måste jag gå ifrån i 5-10 minuter för att ta en tupplur. Jag fattar inte hur man kan vara så trött.

Sen så har vi illamåendet, det kommer ju också som bonus i vissa graviditeter. I min första graviditet mådde jag bara lite lite illa, i andra graviditeten var det värre. Jag var tvungen att vara hemma en hel vecka från jobbet för att ta igen mej och sova bort det. Den här gången känner jag väl ungefär som jag gjorde förra gången fast lyckas ändå rätt bra att hålla illamåendet i schack. Jag äter då och då och har inte behövt använda mina armband ännu. Jag försöker att härda ut så länge jag kan. Sist var illamåendet som värst i v.9 och den entrar vi på tisdag. Jag fasar lite för det faktiskt. Jag försöker att ha en positiv inställning till det hela och hoppas därför att jag inte ska behöva må så illa. Oftast kommer det när jag är hungrig och hungern smyger sej inte direkt på utan den kommer som ett skott. Sen blir jag även illamående när jag äter oftast. Jobbigt läge alltså.

Idag ska vi på kalas. Då lär det bjudas på en del godsaker, usch. Jag kan ju inte låte bli, så sitter jag där sen och mår illa som en gris. Äh, det är smälla man får ta.
Jag längtar tills jag får en lite större kula på magen så det syns att jag är på tjocken och när jag kan känna Pytte sparka och framför allt när mannen kan känna pytta sparka. Det är så mycket man längtar till.

Förresten så har jag börjat fundera på ifall man kanske skulle göra ett KUB-test. Jag vet inte riktigt för och nackdelar med att göra eller inte göra det. Någon som har erfarenhet kanske?
Vad skulle man i så fall göra med ett eventuellt negativt besked? Att få veta att barnet inte är friskt eller har kromosomavvikelser. Skulle man då gå och oroa sej hela graviditeten över hur framtiden skulle bli. Hum, jag får nog ta och diskutera det där med barnmorskan nästa gång.

Magen v.7 nångång