Bloggbyte
Rutin Ultraljud vecka 18+6
Så nu har vi fått en ny tid på torsdag. Känns kul att få se lill* Pytte igen, men samtidigt så känner jag att jag inte vågar hoppas på för mycket. Är så himla orolig.
Fast nu har jag googlat lite och hittat olika bloggar där dom inte heller kunde se fyrkammaren ordentligt så dom fick komma tillbaka igen och då såg allt mycket bättre ut, när bebisen hade ändrat läge. Hoppas så att allt ser bra ut på torsdag så man kan go public liksom. =)
Fick i alla fall med mej två fina bilder, en där pluttisen har handen ovanför ansiktet och en där fingrarna är i munnen.
V.17+6
Magen har ju synts sedan ett par veckor tillbaka, men blir ju större och större
Häromdagen beställde jag hem ett stetoskop efter att jag läst att man kunde höra hjärtat med det senare och även hicka och sparkar. Det ville jag göra, höra min bebbe hicka. Men kunde ju inte hålla mej och testade med en gång ifall jag kunde höra hjärtat. Det gjorde jag inte På morgonen dagen efter så testade jag igen. Jag lyssnade och lyssnade en bra stund och till slut så hittade jag ett regelbundet tickande. Det lät så fort och så svagt, men jag bestämde mej för att räkna tickningarna och på en minut var jag uppe i ca 140. Så självklart var det bebis jag hörde.
Nu ikväll när vi satt och kollade på tv:n så hade jag handen på magen och rätt som det var så kände jag något som puttade till mej försiktigt i handen.
"Undrar om jag kände nu" sa jag och höll kvar handen och jodå, det kom fler. Vilken lycka. Helt underbart!
13+6
För 10 dagar sedan, den 6:e maj kände jag en tydlig puff nere i maggen. Har känt samma sak en gång efter det plus att jag känner svagt fladdrande ibland. Trots detta har det börjat smyga sej på oroskänslor igen. Jag fattar inte. Jag har sett lilla pytte 3 gånger och lyssnat på hjärtat en gång för ca 2 veckor sedan. Jag borde vara hur lugn som helst. Såhär oroade jag mej inte när jag väntade dottern.
Ska nog ringa bm imorgon och fråga om jag kan få komma och lyssna snabbt, så jag kan bli lite lugn igen. Sen får jag bannemej ta och skärpa mej.
Vecka 14
Nu ska man tydligen börja må lite bättre och börja bli lite piggare. Hmm, bättre mår jag ju. Mår inte alls så illa som jag gjorde de första veckorna, men trött som bara den är jag fortfarande. Magen växer på och jag känner nu livmodern när jag sitter eller ligger ner ett par fingerbredder ovanför blygdbenet. Så mysigt, det är nu man fattar lite bättre att något verkligen växer där inne.
Det som är konstigt är att det känns lika overkligt den här gången som den första, att det faktiskt ska komma en bebis, en riktigt bebis utav den här graviditeten. Lite svårt att ta in.
Ljudet av ditt hjärta!!
Så nu njuter jag mest och ligger och klappar mej på maggen om kvällarna. Den är ju mest flötig och så, men en bit nedanför naveln känner jag livmodern. Nu vet jag att det är på riktigt och njuter mest av att vara gravid.
Igår när jag satt och läste efter att ha ätit lunch på jobbet så kände jag en jättetydlig puff, som inte kan ha varit något annat än bebisen. Det kändes precis som första sparken i första graviditeten. Efteråt så kändes det som att den vred på sej lite. Det är lycka det.
Vecka 13 idag då!
Så förhoppningsvis tickar det på fint som bara den. =)
Här är magen i v13
För övrigt så mår jag hyffsat bra, mår illa lite ibland bara. Är rätt trött fortfarande, men hoppas att allt detta går över snart. Känner av sträckningar och spänningar nere i maggen, vilket såklart inte är speciellt konstigt.
Kan till och med känna livmodern numera. Speciellt på morgonen när jag vaknar, mysigt.
Vul v.11
Hon undersökte mej först och sedan var det dags för ultraljudet. Jag vågade inte titta först, utan frågade istället om den levde. Och jadå det gjorde den =D Lyckan var/är oändlig!!! All nervositet var som bortblåst och kvar fanns bara en enorm lättnadskänsla. Fantastigt, det är vår tur den här gången.
Vul-bild v11
vecka 9+1
Nu är vi inne i 10:e veckan och då är bebis i magen ca 3cm lång. Lill* plutten, så stor så stor..Hehe!! Embryoperioden är över och det är numer ett foster jag bär på. På fredag ska vi till barnmorskan på inskrivning och ta lite prover och sådär. Det är väl det jag ser fram emot mest den här veckan i alla fall.
Heeej!!
Den här bilden visar 4 små bebbar på 3d-ultraljud i v10.
Oro blandat med lycka (v8+4)
Hur får man det egentligen att gå ihop? Inte vet jag men tydligen så funkar det i alla fall.
Jag är lycklig, det är jag. Jag väntar ju barn, är gravid, bulle i ugnen, ja allt vad det nu kan tänkas kallas.
Men samtidigt så gnager oron i mej, om att det inte ska funka. Om en vecka så befinner jag mej på samma tidpunkt som jag var när mini dog i vintras. Usch, hemska tanke. Jag vill bara inte att de ska sluta på samma sätt som sist. JAG VILL INTE!!! Jag räknar med att ha en söt liten kula på magen i sommar ;) Åh vad jag längtar...och jag längtar efter att få känna Pyttes små svaka puffar från insidan av min mage :D
Visst är det lite crazy ändå? Att en livs levande människa ska ligga och sprattla i min mage? Det är ju helt sjukt...helt sjukt fantastiskt. Och att denna lilla varelse en dag ska komma ut till oss här på utsidan och leva precis som om ingenting hade hänt. Verkligen otroligt. Vill att veckorna ska gå lite snabbare.
Nu är vi i v.9 och då står det så här...
Bebisen
Bebisen fortsätter att utvecklas i rasande hastighet. Hudveck som ska bilda ögonlock och små örongroddar anläggs. Fostrets ögon sitter fortfarande brett isär men kommer att flytta sig till framsidan av ansiktet så småningom. Nästippen är redan bildad. Med ultraljud kan man se att hjärtklaffarna är utvecklade och luftrör från strupe till lungor är på plats i den nu allt längre överkroppen som samtidigt rätas ut.
För bara ett par veckor sedan var din bebis armar bara små stumpar, men nu har den redan armbågar samtidigt som armar och ben växer allt längre. Antydan till fingar och tår kan också urskiljas.
Du
Ett av symptomen som du kanske känner vid den här tiden är kramper och smärta i nedre delen av buken eller sidan. Detta beror sannolikt på att din livmoder växer. Var dock inte orolig om du inte känner av detta, eftersom det varierar från kvinna till kvinna. Om värkarna och kramperna åtföljs av blödningar bör du söka läkarvård omedelbart.
Många gravida kvinnor upplever också smärta som börjar i sätesmuskulaturen och strålar ned i benen. Detta kan vara mycket smärtsamt och beror på att några nerver kommer i kläm och den bästa åtgärden är att försöka ligga ned på andra sidan för att lätta på trycket på nerverna.
Fostret skyddas av en vätskefylld bubbla som utgörs av fosterhinnan och fostervatten. Innuti denna simmar bebisen tryggt och bekvämt. På bilden kan man se de växande fingrarna medan tårna dröjer några dagar ytterligare.
Navelsträngen innehåller 3 blodkärl som är ditt intimaste band med bebisen och sköter dess försörjning av syre och näring, samt tar hand om dess avfall. Vid forlossningen är navelsträngen oftast mellan 70 och 140 cm lång.
Illamående och trötthet, v.7+4
Sen så har vi illamåendet, det kommer ju också som bonus i vissa graviditeter. I min första graviditet mådde jag bara lite lite illa, i andra graviditeten var det värre. Jag var tvungen att vara hemma en hel vecka från jobbet för att ta igen mej och sova bort det. Den här gången känner jag väl ungefär som jag gjorde förra gången fast lyckas ändå rätt bra att hålla illamåendet i schack. Jag äter då och då och har inte behövt använda mina armband ännu. Jag försöker att härda ut så länge jag kan. Sist var illamåendet som värst i v.9 och den entrar vi på tisdag. Jag fasar lite för det faktiskt. Jag försöker att ha en positiv inställning till det hela och hoppas därför att jag inte ska behöva må så illa. Oftast kommer det när jag är hungrig och hungern smyger sej inte direkt på utan den kommer som ett skott. Sen blir jag även illamående när jag äter oftast. Jobbigt läge alltså.
Idag ska vi på kalas. Då lär det bjudas på en del godsaker, usch. Jag kan ju inte låte bli, så sitter jag där sen och mår illa som en gris. Äh, det är smälla man får ta.
Jag längtar tills jag får en lite större kula på magen så det syns att jag är på tjocken och när jag kan känna Pytte sparka och framför allt när mannen kan känna pytta sparka. Det är så mycket man längtar till.
Förresten så har jag börjat fundera på ifall man kanske skulle göra ett KUB-test. Jag vet inte riktigt för och nackdelar med att göra eller inte göra det. Någon som har erfarenhet kanske?
Vad skulle man i så fall göra med ett eventuellt negativt besked? Att få veta att barnet inte är friskt eller har kromosomavvikelser. Skulle man då gå och oroa sej hela graviditeten över hur framtiden skulle bli. Hum, jag får nog ta och diskutera det där med barnmorskan nästa gång.
Magen v.7 nångång
Vecka 8
Vecka 8
Om barnet
I början av denna vecka är embryot 5 veckor gammalt. Den har formen av en liten böna och har en öppning där munnen håller på att bildas och två minimala näsborrar. Huvudet och hjärtat är stora jämfört med resten av kroppen. Hjärnan består av tunna cellager som täcker håligheten där hjärnan håller på att bildas. Denna kan ses som två stora svarta hål på ultraljudet.
Hjärtat slår mellan 130 och 160 slag i minuten. Inuti hjärtat bildas nu de olika kamrarna. De blivande armarna och benen växer till något som ser ut som små paddlar. Embryot är nu inte platt längre. Det är inneslutet i fostersäcken och täckt med ett tunt lager hud.
Låt mej få presentera Pytte!!
Ringde sjukvårdsupplysningen och dom gav mej ett nummer som jag kunde ringa idag på morgonen.
Sagt och gjort. Jag fick en tid 10.05 imorse och min syster var otroligt snäll och följde med. Usch, vad nervös jag var. Tänk om pytte inte fanns kvar, eller att h*n fanns där men utan hjärtrytm...Usch!!!
Jag fick träffa en jättebra läkare som förklarade och visade noggrant vad allt på skärmen var förnått.
Och där i kanten av fostersäcken var vår lilla Pytte, tydligen inte så liten som igår utan läkaren mätte till 9,5mm och med ett hjärta som pickade på fint. *Kärlek*
Oj vilken lycka och vilken lättnad. Nu kan man pusta ut ett tag till i alla fall. =D
Låt mej få presentera Pytte, vul v. 8 (7+0)
Vul
Usch, jag visste inte vad jag skulle ta mej till och kunde knappt bärga mej där jag låg i stolen med benen i vädret. Men så där, en liten blinkande fläck mitt på skärmen. Ååååååh lilla pytte!!! Helt fantastiskt, ett pickande litet hjärta. Läkaren frågade om mina egna beräkningar och jag sa 6+6, då sa hon först att det stämde ganska så bra. Sen fick jag för mej att jag kanske är en vecka bakåt i tiden alltså mer 6+0 eller 6+1. Pytte kunde i alla fall glänsa med sina 4,8mm på skärmen en liten stund och ingen var lyckligare än jag.
Tyvärr fick jag inte med mej någon bild. Ångrar att jag inte frågade. Men det får bli nästa gång.
Historian från början, Missed abortion.
Jag vågade först inte titta på skärmen, men slängde en snabb blick och jag visste med en gång. Jag såg Mini, men jag såg inga hjärtslag :( Jag grät redan innan, men nu vart jag ganska så skärpt. Jag tittade bort igen och hoppades så innerligt att det jag såg var fel. Läkaren var tyst och frågade sedan om jag hade några symtom. Det hade jag ju, ömma bröst och så mådde jag illa som en gris.
Hon sa sedan att hon inte kunde se något hjärta. Just då vet jag faktiskt inte vad jag kände eller tänkte heller för den delen. Det blev bara tomt...helt tomt. Hon ville titta lite till och bad även en annan tjej att komma in för att kolla hon också. Ingen av oss kunde se några hjärtslag. Mini var alldeles stilla.
Jag tog på mej mina kläder och gick å satte mej brevid sambon som hade suttit ensam på andra sidan av skynket. Jag tror inte ens att jag tittade honom i ögonen, utan slängde bara en snabb blick åt hans håll. Sen började läkaren prata, om vad vet jag inte. Då brast det för mej. Det blev bara svart. Jag ville sjunka genom jorden. Jag ville gå hem och lägga mej och somna för att vakna upp och göra om hela den där hemska dagen. Börja om från början med ett annat slut, men det gick ju inte.
Vi åkte upp till östra med en gång, där vi fick göra ett nytt vul för at verkligen konstatera att det var ett MA och det var det ju. Vi fick två val, antingen skulle jag få åka hem och ta tabletter och vänta på att det skulle komma ut som ett missfall. Men nej jag valde det andra alternativet, skrapning. Så 4 dagar senare låg jag på sjukhuset, inlagd för att ta bort det barn som aldrig fick bli.
För det är precis vad det var för mej, ingen liten klump. Det var mitt barn och för den som inte kan förstå det så bryr jag mej faktiskt inte.